Våga leva drömmen

Efter att i flera år ha sagt “jag ska åka till Frankrike” utan att för den sakens skull ha någon aning om hur denna plan skulle förverkligas, satt jag nu plötsligt där med beskedet om att jag var antagen till ett projekt i västra Frankrike. Jag som bara hade gallrat bort de projekt som inte alls passade mig och sedan gjort ansökningar till alla andra, hur intresserad var jag egentligen av just det här? Jag läste på om projektet en gång till: jag skulle jobba med barn, jag skulle jobba i ett bibliotek och i  projektbeskrivningen lades stor vikt vid “animation”. Med hundratals lästa böcker i bagaget lät det ju bra med bibliotek, men animation och barn å andra sidan? Teckna har aldrig varit min grej och barn hade jag en ytterst begränsad erfarenhet av. Eftersom jag visste att jag skulle gräma mig i oändlighet om jag tackade nej och sedan aldrig kom iväg till Frankrike, beslöt jag mig ändå för att tacka ja.

Så jag började researcha hur det funkade med bankkort, mobilabonnemang och försäkringar i Frankrike, skapa en presentationsvideo av mig själv och packa resväskan. Eller snarare luffarryggsäcken. Allt jag skulle använda det närmsta året kånkade jag på ryggen i ett och ett halvt dygn när tåg, buss och färja förde mig fram genom Europa, tills jag till slut kunde låta ryggsäcken dunsa ner i hallen i min nya lägenhet. En egen lägenhet. En bil som stod till mitt förfogande. Lagad lunch, fem gånger i veckan.

Matpengar, fickpengar. En mycket engagerad handledare i jobbet som alltid fanns tillgänglig. En oerhört engagerad fadder på fritiden som alltid fanns tillgänglig. Ett enormt vackert landskap. Och det där med “animation” hade bara varit ett översättningsfel; i det här sammanhanget kunde tydligen “animation” betyda “aktivitet”.

Många gånger har jag tackat min lyckliga stjärna som tog mig till den lilla byn Elliant och som lät mig träffa alla dessa härliga människor. Mitt år i Frankrike överträffade alla mina förväntningar.

Updated on Torsdag, 29/09/2022